Klargörande angående pressmeddelanden
Klargörande angående pressmeddelanden
För några månader sedan kom NBL med ett avgörande rörande ett pressmeddelande som i inte obetydlig mån kan sägas räta ut de frågetecken som under några år varit förenade med hur man skall se på information om läkemedel i sådana meddelanden. Det menar Torsten Brink, jur.kand. Brilex.
Ärendet (NBL1041/17) är ett viktigt prejudikat vid den svåra gränsdragningen mellan läkemedelsföretagens reklam (kommersiell information) och nyhetsförmedling, medicinsk debatt, det vill säga information som skyddas av grundlagarnas regler om yttrandefrihet (icke-kommersiell information).
Bakgrund
För sex, sju år sedan drevs i förvaltningsdomstol ett ärende rörande ett pressmeddelande från Boehringer Ingelheim med anledning av att Läkemedelsverket såg innehållet i detta som otillåten reklam till allmänheten för ett receptbelagt läkemedel – Pradaxa. Pressmeddelandet handlade bland annat om en ansökan om prissänkning för läkemedlet. Där förekom också en direkt jämförelse med ett konkurrentpreparat samt vissa negativa beskrivningar av detta. Med åberopande av läkemedelslagens reklambestämmelser hade verket utfärdat ett vitesförbud mot pressmeddelandets innehåll. Detta hade dessförinnan friats av IGMp eftersom han ansåg att det handlade om icke-kommersiell information som skyddas av reglerna om yttrandefrihet. Beklagligtvis hade Boehringer Ingelheim inte framgång i vare sig Förvaltningsrätten i Uppsala eller Kammarrätten. Högsta Förvaltningsdomstolen gav aldrig prövningstillstånd och vitesförbudet kom alltså att bestå. Vitesförbudet väckte en hel del kritik från media och medicinjournalister och jag själv diskuterade i två artiklar i PI (nr 5 2011 och 2 2013) Läkemedelsverkets respektive Förvaltningsrätten i Uppsalas ståndpunkt samt inte minst deras sätt att motivera denna. Argumentationen var enligt min uppfattning alltför torftig och blev därigenom ologisk och felaktig. Den riskerade att leda till den omöjliga situationen att tillämpningen av Läkemedelsbranschens
etiska regelverk (LER) skulle ge företagen ett större utrymme för grundlagsskyddad icke-kommersiell information än vad läkemedelslagens reklambestämmelser gör. Eftersom grundlagarnas regler om yttrandefrihet riktar sig mot yttrandefrihetsinskränkande åtgärder från myndigheter och inte mot åtgärder inom sådana frivilliga system som LER och IGN/NBL utgör exempel på, är det motsatsen som gäller. IGN/NBL kan vid tillämpningen av LER gå längre i detta hänseende än vad Läkemedelsverket och förvaltningsdomstolarna kan vid tillämpningen av läkemedelslagen.
Till skillnad från myndigheterna kan alltså IGN/NBL ta upp framställningar som formellt är skyddade av grundlagen till bedömning enligt de reklamregler man har att tillämpa. Under senare år har därför rått en viss osäkerhet om hur den omfattande praxisen från IGN/NBL vad gäller gränsen mellan kommersiell information och icke-kommersiell information, förhåller sig till motsvarande starkt begränsade praxis enligt läkemedelslagen. Något större praktiskt problem har detta dock knappast medfört eftersom Läkemedelsverket sedan Pradaxaärendet veterligen inte tagit upp någon liknande information till behandling enligt reklambestämmelserna i läkemedelslagen. På Läkemedelsverkets webbplats har verket också gjort vissa kommentarer som kunnat tolkas som att man egentligen accepterar hur IGN/ NBL genom åren behandlat den här svåra gränsdragningen.
Man har alltså kunnat utgå från att praxis från IGN/ NBL väsentligen är det som gäller och genom att följa denna kunnat undvika frågor om det handlar om kommersiell eller icke-kommersiell information. Detta bekräftas av det nya beslutet från NBL rörande pressmeddelanden genom ett i mitt tycke gediget och skickligt juridiskt hantverk där man lyckas förena den egna praxisen med de mindre skickligt utformade domarna i Boehringer Ingelheim-ärendet.
