Förslag om finansiering av läkemedelslager kan leda till brist

I betänkandet En modell för svensk försörjningsberedskap föreslås att läkemedelsföretagen själva ska finansiera beredskapsåtgärder, som exempelvis beredskapslager. Lif ser med oro på förslaget, som riskerar att försvaga läkemedelsförsörjningen.

Den statliga utredningen om nationell samordning av försörjningsberedskapen presenterade nyligen sina förslag för att stärka Sveriges försörjningsberedskap under kris och krig. Ett huvudspår i uppdraget har varit att föreslå hur en funktion med ansvar för nationell samordning kan utformas.

Utredningen har analyserat hur ansvarsfördelningen mellan stat och näringsliv ska se ut, och föreslår vilka delar av försörjningsberedskapen som staten ska finansiera och vad olika aktörer, från kommuner och regioner till företag, ska stå för. Lif ser med oro på förslaget att företagen själva ska finansiera beredskapsåtgärder som exempelvis säkerhetslager, och menar att det riskerar leda till brist på läkemedel.

Bengt Mattson, sakkunnig läkemedelsförsörjning på Lif – de forskande läkemedelsföretagen.

– Vi reagerar på att utredningen formulerar sig i termer av att företag i normalfallet själva ska finansiera beredskapsåtgärder. Vi anser att det är skäligt att staten kompenserar det privata näringslivet för de insatser som görs för att bygga svensk beredskap. Det är inte bara en fråga om vad som är rättvist och rimligt, deras förslag kan dessutom leda till brist på läkemedel, säger Bengt Mattson, sakkunnig läkemedelsförsörjning på Lif – de forskande läkemedelsföretagen.

Oro för sämre tillgång till läkemedel

Bengt Mattson säger att förslaget tvärtemot intentionerna kan ge en sämre beredskap, skada konkurrensen och öka statens kostnader.

– Om företagen blir skyldiga att utöka sina lager av vissa läkemedel kan det i värsta fall leda till att de plockar bort de varorna från sitt sortiment på den svenska marknaden om de själva måste stå för den extra kostnaden. Det rör sig då också olyckligt nog om just de läkemedel som är nödvändiga att ha tillgång till under kris och krig.

– Ett globalt företag kommer alltid vara tvunget att ta hänsyn till hela världsmarknaden. Den svenska grenen har svårt att påverka eller förklara varför bolaget ska ta extra kostnader för just Sveriges beredskap.

Om leverantörer väljer att lämna Sverige minskar dessutom konkurrensen på den generiska marknaden vilket ger högre läkemedelspriser och i slutändan ökar statens kostnader eftersom det är de som betalar. Det man vinner på ett ställe i systemet förlorar man på ett annat.

Hyser tilltro till TLV:s kommande ersättningsmodell

På TLV arbetar man för närvarande fram förslag på hur läkemedelsföretag kan kompenseras för sina ökade kostnader om de blir skyldiga att lagerhålla vissa läkemedel. Bengt Mattson hoppas att myndigheten gör en annan analys än Utredningen om nationell samordning av försörjningsberedskapen.

– Vi hyser god tilltro till att TLV:s föreslagna ersättningsmodell när den presenteras ger läkemedelsföretagen full kompensation för att lagerhålla läkemedel för en stärkt svensk beredskap. Att de fått det uppdraget tyder på att regeringen förstår vilken risk som föreligger om företagen själva måste ta kostnaden.

Sveriges läkemedelsberedskap har redan god kapacitet

När det gäller säkerhetslager generellt gör Bengt Mattson medskicket att volymerna i de befintliga omsättningslagren egentligen är tillräckliga, något man bör ta i beaktande när man planerar extra lagerhållning.

– Vi anser att det redan finns god försörjningssäkerhet, vilket blev tydligt under coronapandemin där Sverige kunde hantera en snabb och stor ökning av behoven. Företagen klarade i stort sett leveranserna bra tack vare den lagerhållning på i snitt 3–4 månader som de idag bekostar själva och håller på frivillig basis. Däremot finns det risker med att bygga för stora säkerhetslager eftersom det kan störa den normala försörjningskedjan.

– Särskilt allvarligt blir läget om flera länder gör det samtidigt. Då kan det leda till bristsituationer på läkemedel i en omfattning vi aldrig sett tidigare. Det finns inte tillräcklig produktionskapacitet att både tillgodose den normala konsumtionen och samtidigt lagra läkemedel för sex till åtta månader. Det kräver omfattande internationell samordning och koordinering.