Läkemedel mot cancer – en kort historia
Läkemedel mot cancer – en kort historia
Svulstsjukdomar är kända sedan antiken och utgjorde troligen en del av den diffusa gruppen obotliga sjukdomar. Var knölarna åtkomliga kunde de skäras bort. In till mitten av 1900- talet var den allmänna benämningen i Sverige kräfta, den medicinska var tumörer/maligna neoplasmer och senare cancer. Begreppet cytostatika förekommer som samlingsnamn för alla läkemedel mot cancer i FASS farmakologiska register från 1982, tidigare var rubriken Medel vid leukemi och andra maligna neo – plasmer. Läkemedel mot cancer har funnits sedan andra världskriget; i denna artikel av Anders Cronlund beskrivs dessa grupperade utifrån respektive verkningsmekanism.
Strålbehandling är det äldsta alternativet till kirurgi vid cancer och är knutet till upptäckten av röntgenstrålningen (1895) och makarna Curies isolering av radium (1898). En pionjär inom svensk radiologi, som behandlingsmetoden benämndes fram till 1970-talet, var läkaren Thor Stenbeck vid Karolinska Sjukhuset, som 1899 behandlade en hudcancer med röntgenstrålning. Ytterligare en pionjär var läkaren Lars Edling, verksam vid dåvarande Lunds lasarett och Malmö allmänna sjukhus. På eget bevåg upphandlade han 1909 några radiumpreparat i Paris, även de för behandling av hudcancer. Edling skapade ett röntgeninstitut vid lasarettet och vid samma tid grundade Stenbeckseleven Gösta Forsell ett motsvarande institut vid Serafimerlasarettet i Stockholm. Radiologin omfattade både röntgendiagnostik och radioterapi och kom först på 1930-talet att åtskiljas som specialiteter. Under 1900-talet skedde en genomgripande utveckling av strålningsterapin genom kraftigare och mer fokuserade strålkällor samt möjligheter till mer exakt strålplanering.
Avgörande bidrag för förståelsen av cancer gav den tyske patologen Rudolf Virchow, som i mitten på 1800-talet beskrev cellernas uppkomst genom delning och bland annat namngav blodsjukdomen leukemi. Ett annat bidrag kom från amerikanen, sedermera Nobelpristagaren (1966) F. Peyton Rous, vid Rockefeller Center, som visade att sarkom hos råttor, det vill säga cancer i ben, brosk och muskler, kan orsakas av vissa virus. Ytterligare en milstolpe är den tyske zoologen Theodor Boveris upptäckt 1914 att cancer orsakas av förändringar i kromosomernas utseende, det vill säga något genetiskt. Han fick Nobelpris 1966 – fyra år före sin död.
Alkylerare
Under andra världskriget upptäckte dr Stewart F. Alexander vid amerikanska armen att personer som utsatts för senapsgas (SCl2) fick svåra infektioner och att detta berodde på utslagning av vita blodkroppar. Tanken att nyttja en liknande förening, klormetin, oftast känd som mustin (NHCl2), för att behandla lymfom som är ett malignt tumörbestånd av vita blodkroppar, föddes vid Yale School of Medicine av Louis S. Goldman och Alfred Gilman. Den första behandlingen genomfördes 1944 av thoraxkirurgen Gustaf E. Lindskog vid samma universitet. Under 1950-talet tillkom analoger till mustin, bland andra cyklofosfamid (Sendoxan), som utvecklats av Norbert Broch vid företaget ASTA (nuvarande Baxter Oncology). Läkemedlet, som används mycket än i dag blev 1959 det nionde cytostatikum som FDA godkände. En annan samtida alkylerare var busulfan (Myleran). Därefter följde en rad liknande substanser, till exempel klorambucil (Leukeran), melfalan (Alkeran), tiotepa och lomustin.
Antimetaboliter
Sedan 1930-talet var det känt att folsyra stimulerar tillväxten av lymfocyter och i ett av de första exemplen på rationell drug-design provade patologen Sidney Farber vid Harvard Medical School olika folsyraantagonister mot lymfatisk leukemi. Ametopterin, senare benämnt metotrexat, syntetiserades 1947 av Harriet Kiltie och Yellapragada Subbarow vid Lederles laboratorier. FDA godkände nio år senare metotrexat som det första läkemedlet mot metastaserande cancer. En annan medlem av gruppen är 6-merkaptopurin, som också syntetiserades på 1940-talet av Gertrude B. Elion och George H. Hitchings vid Burroughs Wellcome. Elion och Hitchings framställde även bland annat trimetoprim och acyclovir och fick tillsammans Nobelpriset 1988 (tillsammans med James W. Black vid ICI för dennes upptäckt av propanolol och cimetidin).
