En osannolik historia om hur omeprazol och aspartam blev kusiner
En osannolik historia om hur omeprazol och aspartam blev kusiner
Historien om Losecs tillkomst är en berättelse om envishet, vetenskaplig skicklighet och ett visst mått tur och är som sådan intressant läsning. Det finns dock en annan häpnadsväckande historia som föregick och möjliggjorde omeprazols upptäckt, men den är inte lika känd. Läs mer i denna artikel av Anders Lehmann, adjungerad professor vid Sahlgrenska Akademin.
Upptäckten och utvecklingen av omeprazol (Losec®) från slutet av 1960-talet fram till dess första lansering 1988 utgör ett av de absolut viktigaste svenska bidragen från svensk läkemedelsindustri genom tiderna. Förutom att omeprazol och dess efterföljare esomeprazol (Nexium®) totalt sett sålt för ofattbara 150 miljarder US-dollar (1,3 biljoner kronor; betydligt mer än den svenska statsbudgeten) innebar introduktionen av den första protonpumpshämmaren ett paradigmskifte, framför allt vad gäller behandlingen av patienter med gastroesofageal refluxsjukdom.
Från syrahämning till sötningsmedel
Att magsårssjukdomen beror på saltsyran som magsäckens parietalceller bildar etablerades i början av förra seklet då Karl Schwarz myntade begreppet ”No acid, no ulcer”. Under en lång tid behandlades denna sjukdom med diet, neutraliserande preparat samt kirurgi, alla med inget eller otillfredsställande resultat. Introduktionen av antikolinergika innebar inte heller en väsentligt förbättrad terapi. Peptiskt ulcus var en kronisk sjukdom med långt lidande för patienten och stora kostnader för samhället. Blödande magsår ledde dessutom inte sällan till döden.
Gastrin var ett av de första hormonerna som identifierades i början av 1900-talet, men dess kemiska struktur avslöjades först 1964. Eftersom det var känt att gastrin är en potent stimuleamerikanska G.D. Searle ett ulcusprojekt med avsikt att blockera gastrinets effekter. Man visste att de fyra sista aminosyrorna i gastrin (den C-terminala tetrapeptiden) var nödvändiga för receptoraktivering och därför syntetiserade man bland annat analoger till den Cterminala dipeptiden bestående av asparaginsyra bundet till fenylalanin för att finna gastrinblockerare. En dag 1965 gjorde kemisten James Schlatter en ny syntes och när han senare samma dag slickade på fingret för att vända blad i en labb-bok kände han att det smakade sött. Han misstänkte att detta berodde på att han fått litet av det ämne han just syntetiserat på fingret och bekräftade detta genom att smaka på kemikalien. Detta var aspartam, alltså en strukturanalog till den C-terminala dipeptiden i gastrin. Det är oklart vilka säkerhetsföreskrifter som gällde för laboratoriearbete på Searle vid denna tid, men i den mån Schlatter bröt mot dessa förlät säkert hans arbetsgivare honom snabbt. Om Searle avsiktligt hade letat efter sötningsmedel skulle de säkert haft gnagare som försöksdjur. Då hade man aldrig upptäckt aspartam eftersom man numera vet att gnagare inte känner den söta smaken hos denna molekyl.
Aspartam förutsågs bli en sådan kommersiell succé att Searle avknoppade ett bolag som bara var baserat på aspartam, the NutraSweet Company. Marknadsintroduktionen försenades av en mängd kontroverser om aspartams säkerhet och dåvarande VD:n för Searle, Donald Rumsfeld, före detta försvarsminister under George W. Bush, har anklagats för att ha utövat påtryckning på FDA innan aspartam slutligen godkändes i början av 1980-talet. Searles antigastrinprojekt misslyckades, men upptäckten av aspartam kompenserade rent vinstmässigt mer än väl för detta. Redan 1985 sålde aspartam för motsvarande 1,5 miljarder dollar i dagens penningvärde och det är än i dag ett av de dominerande artificiella sötningsmedlen. Det spår som Searle funnit men lämnat, beträddes emellertid av det franska bolaget Servier som startade ett ulcusprojekt baserat på Searles gastrinanaloger. Man fann en lovande förening som hämmade syrasekretion, CMN131, men denna visade sig skada levern och projektet lades ner.
